I found myself today

Idag kunde jag för första gången gå en av "våra rundor" utan att börja gråta, eller få klumpen i halsen. Det har snart gått två veckor men det blir inte lättare för det. Man kommer hela tiden på nya saker som påminner om henne. Men på något sätt känner jag ändå att gårdagen tog mig till en ny nivå. Jag fick äntligen prata med någon om det. Hittils har det inte varit någon som riktigt frågat hur det känns. Och jag är inte den som tar tag i en person och säger "hej nu mår jag dåligt och vill snacka". Men igår kunde jag inte hålla det inne riktigt.

Som jag sa till dig, hon är den enda jag låtit mig själv fästa mig vid. För jag trodde att hon inte skulle försvinna. Allt annat kan försvinna närsomhelst, men hon kunde inte direkt flytta, göra slut eller nåt sånt. Därför tillät jag mig att älska henne, och då är det hon som jag måste göra mig av med. Det enda riktiga i mitt liv.

Det känns som alla andra har glömt henne. Ingen frågar var hon är, hur det känns, hur hon har det. Det har bara gått 12 dagar. Jag vet att det var min hund och ingen annan tyckte om henne som jag, men hade det gällt någon annan hade jag inte dunkat dom i ryggen och sagt "det var bra gjort".

Men som sagt, igår fick jag äntligen tala om det, även om jag fick ta upp det själv, inte ens du har frågat mig hur jag mår liksom, men det var skönt att bryta ihop. Det är skönt att bygga upp allting som ramlat, ändra ordningen lite, fixa stabiliteten. Det känns som att jag har hittat mig själv lite bättre.

Jag vet inte hur hon har det, och jag skulle ge allt för en extra dag med henne, få se henne springa på stranden, trycka sin våta nos mot min hud, kämpa för att få godis. Men jag vågar inte höra av mig. Jag vill inte riva det jag hittils lyckas resa.

Ibland undrar jag, när ska jag lyckas släppa in någon såpass att jag faktiskt kan skaffa mig en riktig vän? Jag har haft vänner, men jag har inte saknat någon av dem när jag förlorat dem, eller "gjort slut". När ska det släppa?

En bit i taget.