Vad är det vi egentligen behöver för att vara nöjda?

Jag kom att tänka på en sak.. Varför dras vi till förhållanden som är dåliga? Och om de inte var dåliga, varför gjorde vi dom dåliga? Lever vi så slaviskt efter mottot "Man vet inte vad riktig lycka är förrän man känt riktig smärta"?
När vi är i ett förhållande som är bra, varför letar vi efter felen, skapar de minsta fel, och gör allt till en stor grej? Varför kan vi inte blunda för jantelagen och inse att vi faktiskt passar ihop med någon? Att denne person faktiskt gillar mig?
Och, när vi är i ett förhållande som är dåligt, varför slätar vi över allt, säger att det är bara en fas, det går över blabla?
Behöver vi verkligen känna oss nedtryckta för att kunna resa oss lie granna?

En jobbig sak, är att jag faktiskt saknar den tiden lite. När man letade efter den rätte, fick sortera ganska hårt bland sina kontakter, gick från tår till tår, skratt till skratt. Men man gav aldrig upp. Hur många smällar man fick ta, det spelade ingen roll, då kunde jag ju resa mig upp igen. (ser min pojkvän det här blir han säkert inte glad, men om han är en sån bra pojkvän som jag tror så förstår han också att jag har det bra nu med)

Mitt förra förhållande var konstigt. Vi bråkade aldrig. Jo, en gång. På en torsdag. Ändå gjorde jag slut två gånger. Det var egentligen inte så mycket som var fel, det var jag som letade efter felen, och i min frustration att inte hitta dom, gjorde jag slut. Jag hatade honom tillslut lite för att jag var så frustrerad.

Vad är det vi egentligen behöver för att vara nöjda?